Ja, jösses vad tiden går men naturligtvis gör vi framsteg också. I tisdags repade vi sista scenen i akt 1 för andra gången. Scenen handlar om Egna-hemrörelsen då massor av människor, även de från arbetarklassen, fick möjlighet att skaffa sig egna villor. Nu skulle det bli slut med trångboddheten och man skulle få möjlighet att bo med riktigt kök och dessutom en fruktträdgård. Det är en väldigt komplicerad scen som vi skrivit då vi bland annat skall bygga bilden av ett hus på scen. Med samtliga inblandande så blir det också fråga om säkerhet. Hur undviker vi att man slår en bjälke i huvudet på några barn när man vandrar in med den på scen? Hur kommer vi förbi den stora fonden med träbitar som är 4 meter långa och hur skall staketet monteras? Vi kan väl erkänna att vi inte har svar på alla frågor ännu men det finns hopp om lösningar. Man måste tillstå att våra skådisar, i alla åldrar, är helt underbara som ger oss stort förtroende. Härligt också hur Mia, gymnasietjej, spelar skjortan av Sören Ivemyr. Det finns så många begåvade och fina människor i Hallsta.
På onsdagen fick vi möjlighet att verkligen fördjupa karaktärerna i scenerna som beskriver livet på 90-talet och sen 15 år senare. Vi har skrivit en scen som är rätt komplicerad med mycket undertext. Till slut fick vi ordning på den och nu har vi fem härliga, levande roller på scen där det svänger mellan glädje och djup sorg.
Under veckan har vi också gått vidare med vårt arbete med integrationsdelen. Wessam och Kajsa organiserar marknaden, vilken vi nämnde för någon vecka sedan. Redan nu har vi tre stånd bokade där det kommer att försäljas hantverk, bakverk och informeras om en förening.
Som en del att involvera nya svenskar i vårt arbete hade Billy och Wessam premiär på ”Berättarlördag” på Kulturhuset i lördags. Det kom åtta barn i låg- och mellanstadieåldern för att lyssna på en saga berättad på svenska och arabiska. Vi hade kanske hoppats att några av de vuxna också hade stannat för att vara med och dela upplevelsen. Men tji, fick vi. Man lämnade bara av barnen vilket gjorde att det blev väldigt okoncentrerat i publiken efter 10 min. Det är inte lätt att få barn att lyssna en kort stund nu för tiden när man är van att matas med bilder och dataspel. Nåja, vi ger inte upp utan kämpar på.
DÄR DRÖMMAR BLIR TILL 