Författare: dardrommarblirtill18

I skrivande stund sitter jag efter att ha varit ute i Hallsta för sista gången innan jag och Nilla tar semester medan Sam har en vecka kvar. De senaste veckorna har det varit mycket praktiskt. Scenen är nästan klar och nu ska det bara dit en massa teknik och sånt.

I förra veckan var det riktigt roligt att bygga scenen tillsammans med en del av våra skådisar. Det var många som ställde upp vilket gjorde att vi kunde sluta riktigt tidigt på kvällen. Det var en härlig insats av alla.

Den senaste veckan har vi byggt trappor, och en del annat samt nu är även bryggan på plats. Trapporna upp till bryggan kommer att byggas av Aros Byggnadsställningar under de närmaste veckorna.

Arbetet med teaterprogrammet fortsätter. Helena Arnell har skrivit fina beskrivningar av tiden som vi berättar om med ett Hallstaperspektiv.

Mats har repat med kör och orkester och spelat in den nya pianisten, Gustav.

Nu tar vi semester från bloggen några veckor men vi ses igen i slutet av juli. Ni från ensemblen läser det här: glöm inte att plugga text!

Fortsatt högsommarvärme vilket gjorde våra yngsta deltagare lite okoncentrerade, när vi repeterade scenerna Hemarbete och När radion kom till byn. Vi bestämde att de – utan regissörer – skulle ta den igen på söndag. Och då satt den!

Inga regissörer blev det heller, när vi skulle repetera Alltid redo på onsdagen. Akut magsjuka stoppade resan till Hallsta. Enligt rapport gick det bra och Mias scoutmamma var på plats och tog storlekar på de scoutskjortor vi får låna till skådespelarna.

Härligt med folk som ställer upp!

Folk ställde upp på torsdagen också, när vi hade volontärmöte. Ett par föräldrar lovade att ta ansvar för barnen under föreställningen. Skönt! Risken är annars, – det vet vi av egen erfarenhet – att någon ”försvinner”, glömmer sin entré eller börjar gapskratta bakom scenen.

Vi har också fått en inspicient, dvs den som har huvudansvaret för tekniken bakom scenen. Tufft jobb! Men vi litar fullständigt på den unge man, som tog på sig jobbet.

Vi saknar ännu publikvärdar, biljettförsäljare och någon med ansvar för kostym och rekvisita. Men än är det långt till augusti…

Rekordvärme i söndags och närmare 40 skådisar svettades inomhus. Vi gjorde de större scenerna med både kör och orkester. Tårarna rann på oss åskådare, när de finska krigsbarnen stod på rad framför publiken och tittade dem allvarligt i ögonen, när den finska mamman – långt borta i Finland – sjöng ”Var är ni nu?”. Och då var det full koncentration.

Vi kan inte annat än imponeras av alla svettiga skådisar som, med manusblad som solfjädrar, svarade ett enhälligt ”JA!” på regissörens fråga: ”Ska vi ta det en gång till?”

Vi bröt i alla fall nästan två timmar före utsatt sluttid, så att de tappra skulle hinna ta sig ett dopp.

Fortsatt härligt sommarväder ute och entusiastiska deltagare inne. 

I tisdags dansades det tango i Kulturhuset och kostymprovning inleddes av Kajsa.

Vi lyckades skrapa ihop det mesta och många hade med sig egna förslag. Nu börjar det bli styr på allt detta. Mycket jobb med tanke på att det är över 100 roller som skall få kläder på sig.

Vår affisch är också snart klar. Den har designats av Idébild, som gjort en väldigt bra sammanfattning av vår historia till bild, som andas precis det som vi vill att den ska berätta.  Susanna och Leif på Idébild ville ha ett kärlekspar på affischen och vi pratade med Eric och Nadja, som spelar de två som gifter sig i slutscenen. De skulle ha en ”look” av filmstjärnor från femtiotalet och Agnes Arnell sminkade de två utifrån det.  Allting blev precis som vi ville och nästa vecka kan vi trycka affischen.

Nu finns det också biljetter att boka på ticketmaster Senare kommer man också att kunna köpa biljetter på Hallstahammars bibliotek.

I onsdags fortsatte vi med kostymprovning och hann också med att repetera ”Framtids-branschen”. Det är härligt att jobba med skådisarna, som med jämnmod bara fortsätter att jobba och accepterar alla våra konstiga förslag. Scenen utspelar sig på 90-talet och handlar om en pappa som försöker peppa sina döttrar att drömma och inte alltid vara så negativa. Det var ju en tid då Hallsta skulle bli den nya filmmetropolen i Sverige. 

I torsdags sammanfattade vi de behov av kostym, som fortfarande återstår. Kajsa gjorde en vända till förrådet och förhoppningsvis har vi nu nästan allt. Ingegerd Svednell har lovat att jaga resten.

Vi har stort hopp om våra drömmar.

Ja, jösses vad tiden går men naturligtvis gör vi framsteg också. I tisdags repade vi sista scenen i akt 1 för andra gången. Scenen handlar om Egna-hemrörelsen då massor av människor, även de från arbetarklassen, fick möjlighet att skaffa sig egna villor. Nu skulle det bli slut med trångboddheten och man skulle få möjlighet att bo med riktigt kök och dessutom en fruktträdgård. Det är en väldigt komplicerad scen som vi skrivit då vi bland annat skall bygga bilden av ett hus på scen. Med samtliga inblandande så blir det också fråga om säkerhet. Hur undviker vi att man slår en bjälke i huvudet på några barn när man vandrar in med den på scen? Hur kommer vi förbi den stora fonden med träbitar som är 4 meter långa och hur skall staketet monteras? Vi kan väl erkänna att vi inte har svar på alla frågor ännu men det finns hopp om lösningar. Man måste tillstå att våra skådisar, i alla åldrar, är helt underbara som ger oss stort förtroende. Härligt också hur Mia, gymnasietjej, spelar skjortan av Sören Ivemyr. Det finns så många begåvade och fina människor i Hallsta.

På onsdagen fick vi möjlighet att verkligen fördjupa karaktärerna i scenerna som beskriver livet på 90-talet och sen 15 år senare. Vi har skrivit en scen som är rätt komplicerad med mycket undertext. Till slut fick vi ordning på den och nu har vi fem härliga, levande roller på scen där det svänger mellan glädje och djup sorg.

Under veckan har vi också gått vidare med vårt arbete med integrationsdelen. Wessam och Kajsa organiserar marknaden, vilken vi nämnde för någon vecka sedan.  Redan nu har vi tre stånd bokade där det kommer att försäljas hantverk, bakverk och informeras om en förening. 

Som en del att involvera nya svenskar i vårt arbete hade Billy och Wessam premiär på ”Berättarlördag” på Kulturhuset i lördags. Det kom åtta barn i låg- och mellanstadieåldern för att lyssna på en saga berättad på svenska och arabiska. Vi hade kanske hoppats att några av de vuxna också hade stannat för att vara med och dela upplevelsen. Men tji, fick vi. Man lämnade bara av barnen vilket gjorde att det blev väldigt okoncentrerat i publiken efter 10 min. Det är inte lätt att få barn att lyssna en kort stund nu för tiden när man är van att matas med bilder och dataspel. Nåja, vi ger inte upp utan kämpar på.

Nu har det gått ännu en vecka och våren har anlänt på allvar. Det har hänt en del sen sist bl.a. så tyckte Idé-Bild att affischen inte funkade och menade att vi måste byta den för att den ska ge rätt signaler i marknadsföringen. Annars var det repetition, möten, kostymjobb och mer musikskapande.

Onsdag 2 maj
Vi repade två scener denna kväll. Den första handlar om Hallstahammars socialdemokratiska kvinnoklubb, där fem kvinnor har möte. Det visar sig att varken ideologi eller revolution står högst i kurs – däremot nära problem, som försvårar vardagen.

Två barn finns med i scenen och de tajmade perfekt det de skulle. Även kvinnorna har tagit ett stort kliv framåt. Nu är de individer och bottnar i sina figurer.

Den andra scenen handlar om när pizzan dök upp i Hallsta. En mycket skeptisk falukorvsstekande Hallsta-kvinna blir, tack vare dotterns nya klasskamrat, bjuden på sitt livs första pizza. Hur det smakar, får ni se i augusti…

Även här har både kvinnor och döttrar landat tryggt i sina roller och samspelet dem emellan är strålande.

Torsdag 3 maj
Vi repade ”Tornsvalorna” ordentligt för första gången och vi fick göra ett tonartsbyte efter första refrängen för att den skulle fungera. Det var tre sångare plus kören som repade och det slår oss nästan hela tiden att vilken kraft det finns hos människorna som är med. Aldrig ett negativt ord utan bara jobba, jobba, jobba trots att man inte kommer så långt i manuset.

Det är härligt att jobba med Hammarteatern igen och ju mer vi håller på ju mera positiva reaktioner får vi.

Lördag 5 maj
Hammarteatern var uthyrd, så vi fick tränga ihop oss i Kulturlabbet på Kulturhuset.

Det funkade bra och trots årets första riktiga sommardag stannade all kvar så länge de skulle.

Deltagare i alla åldrar sjöng tillsammans med orkestern. Och vilka framsteg de gjorde!

Vi fick både gåshud och tårar i ögonen, när vi lyssnade och kunde ana hur mäktigt det kommer att låta uppe på Skantzen.

Under 20 minuter hade vi en liten audition med 6 barn/ungdomar för att vi behöver lite solosång i slutsången. Vi har en idé om att det kommer att bli en stark bild om två barn sjunger ensamma en liten del av sången. Det är ju de som skall bära framtiden. Vi jobbar ju egentligen aldrig med audition utan alla är välkomna och sen är det vårt ansvar att se till att alla får en uppgift, som passar dem. Att vi gjorde det nu var för att se att den som ska sjunga solo också vågar det. Alla sex var helt underbara i sin vilja och det var inte lätt att ta ut två. Men nu är det gjort och vi är nöjda, så långt