Om musiken

När jag först fick frågan från Billy och Nilla om jag ville skriva musik till den här föreställningen så blev jag naturligtvis mycket smickrad men genast så infann sig en känsla av tveksamhet och osäkerhet. Jag hade inte skrivit egen musik på väldigt länge och var minst sagt ringrostig i ämnet. Hammarteaterns uppsättning av Maratondansen var den senaste föreställningen jag skrev musik till. Men Billy nämnde frasen ”Vi vill knyta ihop säcken” och med det menade han att de på något vill sätt sluta cirkeln, avsluta det de en gång började i Hallstahammar med föreställningar som I den här världen är allt möjligt, Den goda människan i Sezuan, Fattig-Johanna och Hammarspelet bl.a. 

Den där frasen låg och gnagde i bakhuvudet ett par dagar. Jag tänkte mycket på min bakgrund i Rörelserock, som var ett musikteaterprojekt initierat av dåvarande Kultur och fritidschefen Torbjörn Andersson, samt alla de föreställningar på Hammarteatern jag fått förmånen att medverka i och hur den tiden format mig som människa och musiker. Och då visste jag att jag redan på något plan tagit mig an uppdraget. Nu hade jag ju en ingång, musiken skulle såklart kommentera och vidröra musik som skapats till tidigare föreställningar jag varit delaktig i, på det sättet kunde jag på mitt sätt få säga ”Tack, för att jag fått vara med på den här resan”. Jag skissade snabbt ihop några utkast till öppningssången ”På väg” och andra aktens avslutande”Egna hem” och kände direkt att jag hittade en ton och en känsla i det som stämde. Ju fler texter jag fick av Nilla och Billy, desto mer övertygad blev jag att detta kommer bli bra. Texterna som presenterades var så musikaliska och rytmiska att processen blev väldigt smärtfri att sätta musik till och textförfattarnas språk kändes omedelbart som ”hemmaplan”.

Nu gällde det bara att hitta ett band som kunde hjälpa mig att förmedla den här ganska skissartade musiken på bästa sätt. Det är viktigt att påpeka att det inte går att plocka in vilka musiker som helst i ett sånt här projekt. Musiker som är beredda att satsa så mycket av sig själva och sin fritid och samtidigt ha en känsla för vad amatörteater är och står för. Redan innan jag satte första tonen på pränt så hade jag en ganska klar bild av vilka jag ville ha med och i stort sett så sitter de nu i orkestern tillsammans med mig. Samtliga har varit delaktiga i alla arrangemang: 

Jörgen Ahlström- Bas, gitarr och tvärflöjt. Har medverkat i massor av uppsättningar på Hammarteatern (fler än jag) och var även med i Rörelserock. Vi har känt varandra så länge och har så mycket gemensamma musikaliska beröringspunkter. Jörgen är precis vad varje band behöver med sin nästa övernaturliga känsla för musik och arrangemang. Det han inte hör och påverkar i en ljudbild är inte värt att notera. 

Joel Ahlström- Klarinett, saxofon, gitarr, dragspel, synth. Listan kan göras längre men utrymmet på scenen rymmer inte alla instrument som den unge mannen trakterar. En stor talang som har ett fantastiskt gehör och ett genuint intresse för musik. Kommer att gå långt. 

Magnus Nilsson – Trummor. En mycket god vän och en fantastisk musiker. Även han från tiden i Rörelserock och tidiga Hammarteatern samt otaliga gemensamma konstellationer och band. Magnus är den mest musikaliska trummisen jag känner och den enda jag kunde tänka mig i den här uppsättningen. Han är vår ryggrad och hans lojalitet med de projekt han ger sig in i är helt outstanding. När han svarade ja på frågan om han ville sitta med i orkestern så visste jag att vi var i hamn. 

Roffe Ahlbäck- Gitarr. En bra gitarrist kännetecknas av att han har en ton man skulle känna igen bland tusen andra och det har inget med spelskicklighet att göra. Roffe har just den där tonen som gör att man vet exakt hur han kommer att passa in i ljudbilden. Roffe är en skicklig musiker, men han har också något som jag värdesätter ännu högre; Han är en musikant. Han understryker snarare än framhäver sitt spel. Roffe och jag har också en lång historia tillsammans från tiden i Rörelserock och teatern. 

Anton Elg Tyskling- Trumpet, ventilbasun. Om man inte är så van vid att arbeta med blås så är Anton precis den man vill ha med sig i bandet. Lika bra på noter som gehör och alltid väl förberedd. Ett fantastiskt bra stöd i arbetet med arrangemangen. Anton har ett lugn och nästan en filosofs inställning till musik vilket gör att jag ibland tror att han vet vad han skall spela redan innan jag kommer med ett önskemål om hur jag vill ha det. Och dessutom gör det mycket bättre!

Jag måste också nämna Maestro Jesper Slettengren trots att han inte längre är med i bandet. Jesper var en hemlig dröm jag hade att få med i bandet. Hans pianospel och akademiska kunskaper om musikteori är svårslagna. Där min musikteoretiska kunskap slutar, där börjar Jespers. Han har bidragit oerhört mycket under repetitionsarbetet och hjälpt mig rätta till ackord och noter som inte stämmer. Tyvärr så blev tidsbristen ett för stort hinder, därför kommer Jesper att ersättas av Gustav Elg Tyskling. Jag och Gustav har inte musicerat ihop tidigare men hans meriter är, trots hans unga år, imponerande. Jazzmusiker, kompositör. I skrivande stund är inte Gustav på plats i orkestern än men jag är oerhört förväntansfull och nyfiken på vad han kommer att bidra med.

Jag hoppas att den här föreställningen hjälper fler än mig att se bakåt och ge perspektiv på det samhälle som vi lever i idag och en vilja till att älska, känna och få förstå varandra i framtiden.  Jag tillägnar den här föreställningens musik till Torbjörn Andersson, Billy och Nilla samt Kaj Svednell för att ni älskade, kände och förstod och utan er hade inget av det här varit möjligt.

Mats Arnell

 

Om Kören
Det är en kväll i juni och jag sitter på en altan ute i Berg tillsammans med Agneta, Gunilla, Mariina och Anki – föreställningens kör. Vi sjunger sångerna ur vår föreställning tillsammans. Det är varmt och en måttlig bris blåser runt mina notpapper. Dessa engagerade människor träffas utanför repetitionstid på eget initiativ för att träna på låtarna till Där drömmar blir till! Jag har jag blivit inbjuden som överraskningsgäst på en av deras sammankomster. Det gör mig en smula rörd och stolt över det engagemang de visar. Men också lite stolt över mig själv, här har jag skrivit ett gäng låtar som människor tar av sin fritid för att träffas och träna på!

Dagen innan har jag repeterat tillsammans med bandet och när man repeterar med full orkester så inträder ofta en känsla av osäkerhet hos mig. Håller låtarna? Är det tillräckligt bra? Och det har absolut inget med mina begåvade musiker i bandet att göra. De gör alltid sitt bästa för att tillsammans med mig ge kött på benen till de skelett till låtar jag ger dem. Man oroar sig alltid för att man skall överarrangera och lägga till för mycket kosmetika i musiken. Berättelsen och texten måste bäras av musiken inte skymma den. Just denna kväll i juni, när jag sitter tillsammans med dessa begåvade sångerskor, så kommer vissheten över mig, i stillheten och i det avskalade så håller låtarna fortfarande ihop. Låter det såhär bra med bara akustisk gitarr och fem röster så funkar det, det kommer att bli bra det här. Det är en enorm trygghet för både musiker och skådespelare att ha denna kören i ryggen, som ett fundament i musiken. Lika viktig som bas och trummor och alla andra instrument.

Jag är oerhört stolt att presentera vår kör som består av Agneta Björs, Gunilla Ericsson, Mariina Metzmaa och Anki Stafström.”

Mats Arnell